Det är planeternas fel.

Intuitionen stämmer alltid. Är det någonting som känns på ett visst sätt, så är det förmodligen så också. Det visar sig alltid i slutändan. Ignorera signalerna, rusa förbi dem, men förr eller senare kommer du ändå skaka hand och bli vän med dem. Jag är inte synsk, men vissa saker kan man helt enkelt veta i förväg. Det går inte att förklara, men det är en känsla, en tanke. Kanske är det logiska resonemang förda i det undermedvetna, kanske är det upplevda erfarenhetssatser som är registrerade i minnet. Något är det. Och det bästa skulle vara om man lyssnade till intuitionen från första början, snappade upp den första signalen. Eller ja, det bästa för självbevarelsedriften i alla fall. Men vissa tåg ska man helt enkelt hoppa på, även om bommarna har fällts ner, för det är resan som är värt det. Och ja, det är en konst det där.

Och ibland möts filosofen och krigaren i mig. Den ena filosoferar om allt den kommer över, medan den andra är impulsiv och vill agera och reagera på minsta lilla grej. But hey, jag är ju faktiskt tvilling. Jag skyller på Merkurius.

Oh, shut up.

Ibland behövs det inga ord.

Jag hörde musiken och försvann till landet ingenstans. Eller rättare sagt landet mina. Och jag blev nästan döv på vägen.

Och melodierna gnistrade som stjärnor medan tankarna åkte runt i sina rymdskepp färdandens snabbare än ljudet.

Och jag tänkte på alla lekar man leker här i livet. Alla roller man innehar under resans gång. Och alla matcher man spelar med i, vare sig man vill eller inte. För vissa matcher är med automatiskt med i. Och när man får bollen passad till sig är det bäst att reagera. För annars kan det hända att man blir förpassad till avbytarbänken. Och vem vill sitta där helt passiv och se på när andra spelar den matchen man själv skulle ha varit delaktig i? För man vet aldrig när man hade kunnat ge sitt livs mål. Och alla rollspel vi är med i. Och de säger att ärlighet varar längst. Men alla vi spelar med. Oavsett vem som kastade tärningen först. För vissa regler ska man bara följa. Men sedan inser man, när man har sprungit det där maratonloppet och hunnit i mål, att den man tävlade mot var en själv, och ärlighet varar längst ja. Men ibland är det lättare att blunda bara. Fram tills att man faller, för man har vandrat på linan och trott att man har haft ett säkerhetnät under. Och vilken kick det gav. Men va fan, livet är bra härligt ibland. Och jag är flummigare än flummigast. So what the fuck. Smile like you mean it, som han sjunger i den fina låten.

It's the wrongs that make the words come to life.

Människor önskar. Jag önskar. Men ibland önskar man sig något okonventionellt. Något som till exempel att det skall regna för att det passar ens planer bättre, när sol är det som man vanligtvis brukar längta efter. Ibland kommer man på sig själv med en sådan "tvärtomönskan". Och jag kommer ihåg en som jag hade inte så längesedan. En tanke som jag önskade lite ironiskt, så där i farten. Och jag tänkte att jag säkert skulle få äta upp det, bara för att jag ens tänkt tanken. Och jag fick äta upp det. Och det med råga. Jag fick äta upp det så att jag nästan satte i halsen. Men nu har jag spytt lite på önskningen, rensat magsäcken så där. Så nu är kroppens salter återställda igen. Metaforiskt talat så klart. Nu vill jag ha sol igen, så att säga.

Det rycker i kroppen på mig, och jag får visioner.

Now I hear the music, close my eyes, I am rhythm, in a flash it takes hold, of my heart.

Jag älskar dans. Jag har alltid älskat att dansa och jag kommer alltid att älska det. Och att stå på scen är nog den största adrenalinkicken någonsin. Ja, det är nog värre än den läskigaste karusellen. Det är inte sällan som jag sitter på vagnen, lyssnar på min mp3 och tänker ut koreografier i huvudet. Och det är ungefär då jag får se till att kontrollera mig själv, för det kan hända att det börjar rycka i mig utan att jag märker det. Och de låtar jag publicerar här på bloggen innan en tenta är oftast låtar som jag brukar tokdansa till under de perioderna, för att göra mig av med stressen och överskottsenergin. Med det sagt är det inte svårt att förstå att jag fascineras av dansfilmer. Vilken dansfilm som helst. För det är aldrig handlingen som är det intressanta för mig; det är alltid samma historier. Det är dansscenerna. Från de äldsta till de nyaste filmerna. Flashdance, Footloose, Save the last dance, You got served - you name it. Och nu är det dansfilmernas konung på TV - Flashdance. Och den där låten, åh. Jag njuter med ryckningar i kroppen.

Kuriosa: Han som har den manliga huvudrollen i filmen, Nick Hurley, heter Michael Nouri. Det är han som spelar Dr Roberts i The O.C., Summers pappa. Damn, vad längesen det var Flashdance kom ut! (1983 för er som inte vet).

They say the devil's water, it ain't so sweet, you don't have to drink right now, but you can dip your feet, every once in a little while.

Saving me from my old ways.

Hon sa att det enda jag behöver tänka på i framtiden är att inte röka. Men det enda för henne är allt för mig.

Och jag försöker. Jag vill sluta. Den här gången vill jag sluta. Det finns inga om eller men. För visst fan är det skönt att stressa av med cigaretter. Och att röka när man dricker är bara så underbart i sommarnätterna. Men när hälsan står på spel så bleknar allt det. Och varje cigarett är en skuldkänsla nu, varje paket är onödigt slösade pengar och varje rökt cigarett är ett slag mot mig själv. Och i abstinenspaniken tänkte jag vad skönt det skulle vara att få vara fri och röka utan skuldkänslor. Men jag tog mig själv på bar gärning. Att vara fri och röka går inte ihop. För det är precis vad man inte är när man röker. Man är beroende, och om man verkligen vore fri skulle man välja att inte röka. För vem utsätter sig själv för den risken frivilligt? Nej, låt oss hoppas att jag klarar mig. Nu är det dags.

Ja må jag leva!

Idag är jag bortskämd. Och jag älskar det. Min alldeles egna dag. Och jag blir så varm och gosig inombords av all uppmärksamhet som jag får av familj och vänner. Och mina världens bästa systrar överraskade mig imorse. Helt plötsligt ringde det på dörren och där stod de underbara med tårta och ett glatt humör. Så jag har redan fått mina presenter och fått i mig massa socker. Mamma och pappa hade självklart beställt tårtan. Mil schmil säger jag bara. Det är helt enkelt en perfekt solig dag. Och ikväll har jag grillfiesta. Yippieyei.

Men hej söt, vill du komma in?

Jag låg i soffan när jag hörde att någon tryckte mot det öppna fönstret. Jag såg en skugga och mitt hjärta stannade till. Men när jag i all panik tittade lite närmare såg jag vad det var. Och jag ville bara smälta. Sötsötsöt, så söt. Det var en katt, en otroligt vacker katt. Och den jamade och krafsade mot fönstret. Jag ville så gärna släppa in henne. Och alla som har sett mig i närheten av katter vet hur pipig jag blir. Du bor inte här, söt. Hon satt där ett tag innan hon jamade vidare. Jag hoppas att hon hittade hem. Och damn vad jag vill ha en egen katt.

...ett brev kom lastat.

Från darling C. Och vilken glad överraskning. Hon är nog den mest kreativa personen som jag känner. Och jag blir rörd av hennes omtanke. Och känner saknad. Bland de små söta sakerna som hon skickat fanns även Gävles Nöjesmix, som hon för övrigt är kulturskribent på. Och känslan av Gävle, som har varit mer avlägsen än Pluto på senaste, kom tillbaka. Och när jag låg i gräsmattan och läste tidningen kunde jag nästan se mig själv vandra ner för torget, jag mindes vår student och det kalla men ack så roliga vattenkriget, minnen som inte har besökt mitt huvud på år. Och jag lyssnade på Paolo Nutinis New Shoes som av någon anledning påminner mig otroligt mycket om mina sena och varma sommarpartynätter i Gävle. Och någon sa att livet är ett minne. Och vissa dagar är det bara så rätt.

Darling, brevet hänger på kylskåpet.

När man möter sin egen dödlighet.

Det är sådant som man inte tror ska hända en själv. Men det kändes inte normalt. Jag kollade upp symtomen och insåg att det var exakt alla symtom som jag har. Jag fick en aktuttid bara för att få det konstaterat att det är så. Jag har lunginflammation. Och jag har fortfarande lite svårt att tro det. Jag har varit oförsiktigare förr i mitt liv. Men jag antar att det är en blandning av allt, speciellt stressen och pressen som jag har utsatt mig för på senaste. Och man är så omedveten om hur man påverkar sig själv egentligen. Jag kan inte direkt påstå att jag går runt och tänker på mina inre organ om dagarna, och hur de mår. De känns oåtkomliga, och sådana plötliga sjukdomar känns avlägsna. Men man är så mycket känsligare än vad man tror. Och sådant gör mig rädd. Och aningens paranoid. Det som kretsar i mitt huvud just nu är att jag måste sluta röka. Kanske är detta det perfekta tillfället. För jag vet ju, jag vet, att det inte är bra. Och jag avskyr tanken av att jag är beroende av något. Speciellt något så farligt. Men ack så illusoriskt vänligt.

Och alla mina nära och kära tjatar nu på mig att jag ska ta det lugnt. Ta det lugnt. Sådant kan man göra i några timmar, eller en dag på stranden. Men att vara sjuk i flera dagar och inomhus, när sommaren äntligen har kommit igång, det är inte att ta det lugnt. Känslan av orättvisa gör sig väldigt stark just nu. Förra året var det vattenkoppor och vädret var strålande och på min gräsmatta solades och grillades det. Idag är det varmare än någonsin och jag ligger inomhus med lunginflammation. Where is the love? På lördag, då jävlar ska jag också ha kul.

Es wird nichts so heiß gegessen, wie es gekocht wird.

Andnöd. Sömnbrist. Nysningar. Hosta. Ont. Aj. Inställda möten. Det var längesen jag var så här sjuk. Och det är inte rätt läge eller tid att bli det nu heller. Det är min månad, min vecka, min födelsedag snart. Och jag har en mängd grejer att ta hand om innan helgen. Att vara sjuk får inte plats i schemat. Men jag vet vad det är. Jag får igen för i helgen. För personalfesten som för övrigt var grymt lyckad. Det var jättemånga som dök upp, värme och sol i Slottsskogen, grill och chill och dricka och umgänge och sedan fest. Men den större delen av kvällen spenderade jag ute med en dricka och cigarett i handen, och nu får jag igen. Och jag vet inte hur mycket mer té jag orkar dricka.

Skräckattack.

Jag vet inte hur många gånger jag har haft mardrömmar om det. Men imorse var det på riktigt. Innan jag ens var riktigt vaken, såg jag den svarta grejen skynda upp för väggen precis bredvid min säng. Need list to say att paniken slog mig som en gigantisk stekpanna i huvudet. Och vad gör jag? Jo, jag ringer ju självklart M&P som får lugna ner mig och leda mig genom stegen. 1. Lugn, andas in och ut. Få ut paniken. 2. Ta fram dammsugaren. 3. Den kommer inte hoppa på dig, sätt på dammsugaren och rikta. 4. Täpp igen dammsugaren med en massa papper. Avslutande kommentar: H, nu är det dags för en kognitiv beteendeterapeut.

Turn the map, and choose the sign

Wash your face away with dirt
It don't feel good until it hurts
So take this world and shake it
Come squeeze and suck the day
Come carpe diem baby

- Metallica

...och jag grävde ner mig.

Det enda jag egentligen behövde var några nätter med ordentlig sömn. That's it. För så fort ledigheten kickade in tog jag på mig annat. Och nu har jag fullt upp med möten hit och dit och nya projekt. Och jag älskar verkligen HandelsConsulting. Förutom alla trevliga människor som jobbar där och den härliga stämningen får man lära sig mycket nytt. På lördag är det dessutom personalfest och det kan bara bli bra. Sist vi hade det var det vinprovning, och jag behöver inte beskriva hur lyckat det var. Jag nöjer mig med att säga att jag numera är ett fan av rosévin.

Och oh lord, äntligen en solig dag.

Abrakabloggra!

Ja, nu har det dröjt ett bra tag. Och bloggkänslan har varit avlägsen. Och när den är det så går det bara inte att skriva. Nicht für mich. Men jag lever. Tydligen så gör jag det, jag andas fortfarande. Och se här, ord lyckades jag få ner nu också. Och orsaken till min bloggunderlåtelse är hektiska tider. Vi hade rättegångsspel och vi vann. Good lord, vad bra det kändes. Vi kickade ass. Och idag fick jag vara ordförande på rättegångsspel 2, och yes pirrigt som fan var det. Speciellt med tanke på att jag var totalt oförberedd. Detta på grund av att ordförandegrupperna lottas fram varje gång. Och nu kan man nästan säga att vi har sommarlov, bortsett från den obligatoriska närvaron på de kommande 2 rättegångsspelen och en rättegångsredovisning. Men det är piece of cake. Och jag har insett att jag inte vill ha sommarlov. Jag är inte bra på att vara ledig. Rastlösheten pirrar i fingrar, tår, ben, mage och tanke. Och allt bara rullar på för snabbt. Och egentligen är jag för trött för att skriva. Ja, det är jag nog. Drömmarnas land, here I come.

Den snabba men behärskade tanken.

Så står det i mitt horoskop. Jajamensann!

Och idag var det alltså dagen D. Dagen för processrättstentan. Och nu är den gjord. Det är svårt att greppa det, men it's all over. Och jag kan inte säga annat än att det var en bra tenta. Han hade kunnat göra den fan så mycket svårare. Så från och med nu är det que sera, sera. Det var sista tentan för den här terminen, och jag är fri. Jag försöker smaka på ordet, f r i. Men jag kan inte sätta ord på smaken. Kanske för att det var så längesen att jag glömde bort hur det smakar. Men nu gott, folk. Nu jävlar. Kylen är laddad med alokohol, imorgon ska det firas. Och ikväll är möjligheterna oändliga.

Leila K ---> Electric

Hah.

48 timmar innan processrättstentan.

Ey yo, jag brinner för det här permanent, aldrig för stunden, naturligt bunden, med kärlek som cement.

[yoyoyoyo!]

...men tji fick de.

För idag är de bakis allihopa, medan jag är uppe och hoppar kl. 8 och är pigg och kry. Och processrättsböckerna ligger på bordet och flörtar med mig. Lucky me. Lr nåt.

...och studentjävlarna festar som aldrig förr.

Och jag önskar att jag var en av dem. Här hemma har jag istället party for 2. Bara jag och Ekelöf. Åh, så underbart.

Glamour var nog inte Ekelöfs starka sida.

Igår fyllde underbara jur.stud. C 25 år, och ja må hon leva. Temat var rosa och allt var så underbart vackert. Maten fanns det hur mycket som helst av och allt var underbart gott. Och underbara jur.stud. T var också där och var underbar. Så trots tentapaniken fanns det liiite utrymme för underbar glamour ändå. Hatten av för C.

Live to win, 'till you die, 'till the light dies in your eyes. Live to win, take it all, just keep fighting 'till you fall.

Nu börjas det igen.

Det hann inte ens gå en sekund förrän jag kände av skräcken i kroppen. Jag såg det i ögonvrån, något svart och litet som rörde sig på väggen. Reaktionen kommer snabbare än tanken, än registeringen av det sedda. Och panik och skrik. Men det visade sig vara en liten jävla fluga. Och nu börjar de tydligaste nackdelarna med den varma årstiden att visa sig.

"Har man inget att säga så kan man alltid säga något på latin"

Jur.stud C om Ekelöf. Och det säger allt.

Smiley faces.

Don't you just love it, when you just love it?

Idag är det GAIUS på Handels, juristernas arbetsmarknadsdag. Jag var där som företagsrepresentant för HandelsConsulting. Och vilken dag det har varit. Trevliga jurister, ännu trevligare klasskamrater och folkyra. En av dagens häftigaste händelser var att jag pratade med Thomas Bodström. Det är verkligen något jag kommer skryta om. Han hade föreläsning och pratade om politik och om sin tid i regeringen. Hans råd till oss var: "Ta för er, va er själva och inse att ni kan begå misstag". Det är någon jag verkligen ser upp till; människan har hunnit med så otroligt mycket i sitt liv. Och ikväll är det GAIUS-banketten som i år hålls på Estrad, Svenska Mässans nya festvåning.

Än sen då? Ja, det är en fullkomligt underbar dag. Och I'm lovin' it.

...och jag ser med andra ögon.

Ibland går det bra fort. Och möjligheter som inte fanns förut finns helt plötsligt överallt, i varje hörn. Och allt beror på attityden. Man måste ju vilja se, och vara mottaglig. Eller så är det våren. Men något är det. Och allt spelar roll, och vävs in i en kedja av händelser, där saker helt oberoende av varandra ändå hittar ett sätt att påverka varandra. Och allt ser lite annorlunda ut nu. Bra-annorlunda.

Måndag, and oh, it's all so lovely.

Let's push things forward.

Och jag har druckit kaffe och redbull hela dagen. Och jag är hög på vårglädje. Och jag har sovit noll timmar, men jag har orkat. Och jag har skrivit min första riktiga rättsutredning idag och ikväll är det fest med jobbet. Och solen steker. Och ja, yeah.

Med ögonen i luften och öronen i träden.

Och Gävle pratade med mig, mitt gamla Gävle. Och home sweet home kommer alltid vara just det.

Det är inte lov när man får en seminarieuppgift under "ledigheten". Egentligen så är det inte det. Men praktiskt så är det det. Och jag hade lov. Ett litet. I Gävle. Som inkluderade plugg, men ändå. Jag hann se Stockholm med M och det var fint. Jag hann ha härliga familjekvällar. Jag hann med en otrolig jävla fest- och utekväll med C och en ever-so-underbar fika med S. Och en och annan överraskning fick jag allt. Och nu är jag tillbaka till vardagen i Göteborg, och egentligen så vill jag kyssa marken här. Vissa saker är bara så menade.

De tre musketörerna.

Mina systrar och jag. All for one and one for all. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, de är bäst i hela världen. Och idag fick jag mig en överraskning. Det började med att jag fick ett sms av syster A för några dagar sedan om att jag skall välja en dag då jag har några timmar ledigt eftersom hon hade en överraskning som måste bokas. Jag valde dag och jag fick ännu ett hemligt sms där det stod att jag skulle infinna mig kl x på plats x för vidare instruktioner. Och när jag kom dit var både syster A och M där. Vi gick till ett spa-center och alla tre fick ansiktsbehandling, 60 hela minuter! Och A bjöd mich. Och när det var portömning trodde jag att jag skulle dö av smärtan i ansiktet och när jag fick ansiktsmassage kändes det som att jag hade dött och kommit till himlen. Mitt ansikte har aldrig varit renare och jag luktar så jäkla gott. Och efter den lyxbehandlingen bjöd syster M oss på lunch och vi åt gott och pratade roligt. Det blir inte mycket bättre än så här, gott folk.

Laissez faire, laisser passer

Vädret är underbart. Humöret kan inte vara annat än på topp. Studierna älskar jag och mina käraste får jag träffa snart. På måndag är det Stockholm med M som gäller, och därefter dear old Gävle. Och jag ska njuta av tiden där maximalt. I sure will. Inbegripet studierna så klart. Nu måste jag komma på vad för skoj man kan hitta på i den kungliga hufvudstaden bara. Tips någon?

...och idag älskar jag livet.

Ute är det mulet, men i mig skiner solen.

Vilken fantastisk vecka det har varit. Igår var det Besöksdagen för gymnasieelever på Handels och jag jobbade som studentvärd. Det var dessutom igår som jag och två studenter till höll seminariet; min väg till högre studier. Jag fick höra att jag var grym. Och det var otroligt befriande att stå och prata i den största salen, Malmstensalen. Vi har också fått tillbaka straffrättstentorna och jag är mycket nöjd. Idag fick jag jobbet på Handelsconsulting och ikväll har jag fest. Och imorgon ska jag på inflyttningsfest hos M. Ja, jag ska festa både fredag och lördag och trotsa all trötthet och bakfylla som kan tänkas uppkomma. För denna helg firar jag inte bara enskilda händelser, utan livet. I'm lovin' it.

Saker som man inte skall göra när man har ett pressat tidsschema.

TV. Och Internet. Fan ta dem. Jag kunde inte låta bli. I'm a succer for Grey's Anatomy. Och jag sitter vid datorn och tränar på mitt tal, när jag kommer på mig själv sitta och surfa på ASOS, Have2Have och alla andra sidor som man kan tänka sig som man kan beställa skor, kläder eller accessoarer ifrån. Fler sidor än vad jag brukar besöka. Försöker fly från nåt? Jomenkanskedet. Och allt annat verkar så lockade, istället för det man borde göra. Som att diska tex. Diska folks! Fast sen är jag en sådan som inte tål se disken stå och vänta för länge, sådant måste tas om hand. Och Cosmo ligger på nattduksbordet och den där artikeln som jag struntade i att läsa tidigare verkar så intressant helt plötsligt. Och ciggen då. Rökbehovet ökar vid stress vilket leder mig till frågan om jag överhuvudtaget kommer kunna sluta under utbildningen. Lord knows. Och titta, jag sitter och bloggar istället för att vara produktiv. Nej, nu jävlar.

Mänskliga behov är bara i vägen.

Och jag trivs mycket bra med det här hålligångandet. Men jag funderar på hur jag ska hinna med allt. På två dagar måste jag hinna med en föreläsning idag, plugga en massa, skriva ett referat på tyska på två sidor, skriva ett tal som jag skall hålla på seminariet och träna in det utantill, gå på ett möte och diskutera seminariet, jobba 10-18, gå på tyska-föreläsning, åka till syster, och sa jag plugga? Om man inte hade mänskliga behov som hunger och sömn så skulle jag hinna med mycket mer. Fan.